Första augusti började han sin nya tjänst som rektor på Korteboskolan. Han är född och uppväxt i Stockholm, är Pingstvän och har under hela sitt liv jobbat i församling och i den akademiska världen. Möt Ulrik Josefsson.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är nog ganska spontan, social och engagerad. Mina vänner inom akademin brukar även säga att jag är lättsam. Den akademiska världen kan vara ganska formell och där kan nog hända att jag uppfattas lättsam! Mina kyrk-vänner brukar säga att jag är påläst och kunnig. Mitt skrivbord är oftast en enda röra, jag är ingen optimal pärmmänniska, säger Ulrik med ett skratt. Jag tycker själv att jag är förhållandevis prestigelös och relativt bra på att lyssna.
Vad har du i bagaget?
– Efter lumpen blev jag ungdomsledare som senare på pingst-manér gled över i en ungdomspastorstjänst. Som skolevangelist hade jag mycket kontakt med lärare och jag trivdes bra i den världen. Jag kom till en punkt där jag kände att om ska jag fortsätta med församlingsarbete behöver jag mer utbildning. Jag tyckte samtidigt att det skulle vara en fördel att ha samma utbildningsplattform som lärarna. Jag började läsa teologi men jobbade parallellt i församlingen några år. Till slut krävde studierna fullt engagemang och jag disputerade 2005 och gick därefter tillbaka till min tjänst på Bibelskola Grow i Pingstkyrkan i Jönköping.
Vad är det mest stimulerande med uppdraget på Korteboskolan?
– Att tillsammans med erfaren och kompetent personal tänka teologiskt för att utveckla enskilda människor och Guds rike. Att arbeta med teologi som inte bara blir teoretiskt tänkande, utan att få teologin att landa i människors liv. Det finns också en spännande skärningspunkt mellan att vara samfundstrogen samtidigt som man är en kritiskt reflekterande kraft. Målet är att hitta balansen mellan att vara anknuten och bidra men inte vara så bunden att man bara reproducerar. Det innebär att teologins uppgift är att gå efter och studera i en kritisk funktion men samtidigt gå före och hitta nya vägar i en konstruktiv funktion.
Text och bild: Sofie Rotstedt