De har framförallt en sak gemensamt. De vill komma vidare i sin kristna tro, utveckla sin teologi och bli tydliga för att kunna leda andra. Jonas Lund och Camilla Liljeqvist läser teologiskt basår på Korteboskolan.
Jonas har bott i Jönköping sedan efter gymnasiet, men hans värmländska rötter är inget man kan spåra i dialekten. Södra Vätterbyggdens bibelår och längtan att få bo i en stad med många kristna, drev honom söderut. Efter bibelåret sökte han en ungdomsledartjänst i Bankeryds Missionskyrka.
– Det var först på anställningsintervjun det gick upp för mig att församlingen inte tillhörde enbart Missionsförbudet, säger Jonas och ler. Jag hade aldrig hört talas om Alliansmissionen och var tvungen att fråga om de förkunnade Jesus där! Men jag fastnade för församlingen och de för mig, så jag fick tjänsten och jobbade som ungdomsledare i fyra år. Tjänsten utvecklades och de sista två åren jobbade jag även med uppgifter som tillhör pastorsyrket. Jag brinner för att förkunna Jesus och det är den längtan som gör att jag nu läser på Korteboskolan. Jag vill få mer kunskap för att bli bättre i samtalet med människor. Just nu är jag inne i en process där jag tänker mycket på hur viktig det är att vara tydlig i sin förkunnelse. När man leder människor har man ett ansvar för dem. Jag hoppas att åren här gör att jag bottnar i min teologi, får bredare perspektiv och blir skarpare. Det hjälper mig även att ta ansvar för mottagandet.
Vill ständigt ge ut
Jonas planerar att läsa tre år teologi på Korteboskolan.
– Jag vill använda det jag får här till att tjäna Jesus, jag har inte som mål att bli pastor i en smålandsförsamling. Jag känner mig trygg i min överlåtelse och vill vara använd av Gud. Jag får se vad som händer framöver, jag är för ekumenik och enighet och rör mig mellan olika samfund. För mig är det viktigt att leva i min kallelse, att min passion för Jesus får vara levande, att jag hela tiden ger ut. Därför predikar jag en del vid sidan av studierna. Att jobba som pastor handlar om att ge ut, men en förutsättning för det är att man är rädd om dig själv. Jag brukar tänka på säkerhetsinstruktionerna på flyget. Där säger de att man måste sätta på sig syrgasmasken själv först, innan man kan hjälp andra. Jag tror den prioriteringen gäller även för oss som jobbar i församling.
Gemensam nämnare
Camillas väg till Korteboskolan gick bland annat genom vården. Hon jobbade 15 år på kirurgen i Värnamo och under den tiden började hon även jobba i Pingstförsamlingen.
– Efter en tid kände jag att det var svårt att förena akutsjukvård med församlingstjänst, så jag började istället jobba på en hospice-avdelning, säger Camilla. På ett sätt påminner vården i livets slutskede en del om arbetet i församlingen. Man delar verkligen livet med människor. Att få ta del av en annan människas liv ger mig så mycket energi. Det ger mig mycket att få förtroende att vara med i såväl sorgearbete som att dela glädjen tillsammans med en nybliven mammas.
Att få ihop ekvationen
När Camilla var i 20-års åldern funderade hon på att gå ett bibelår, men det blev istället studier till sjuksköterska.
– När jag ser tillbaka på livet, tror jag att det fanns en mening med att det blev som det blev. Jag har haft mycket nytta av erfarenheterna från vården, i min tjänst i församlingen. Jag har lärt mig att se människor, att möta dem, samtala och se behov. Min tjänst i församlingen förändrades en del under de åtta åren, och jag tror att det är att man fått chans att växa och utvecklas i sin roll som gav mig en längtan att fördjupa mig ännu mer. Samtidigt ville jag inte att studierna skulle gå ut över min familj eller min uppgift i församlingen. Lösningen blev att dagspendla från Värnamo till Korteboskolan. Att få ihop livet som heltidsstudent, trebarns mamma och en 30 %-tjänst i församlingen kräver sin planering, men jag tycker det funkar bra. Eftersom jag vill gå tillbaka till tjänsten i Pingst efter studierna, ville jag inte lämna det uppdraget jag hade där helt. Jag har föreläsningar måndag-onsdag och på fredagarna och lördag förmiddag stänger jag in mig på min expedition i kyrkan. Det är ingen som söker upp mig där under de tiderna, så jag får chans att bara djupdyka i all litteratur. När jag är hemma behöver jag vara närvarande, så jag är noga med att böckerna inte ska finnas framme bland barnen.
Studierna ger gruppen syre
Camilla berättar att hennes pastorskollegor kombinerat studier med församlingsarbete.
– Jag tyckte det var så roligt att höra vilka kurser de läste och vad de innebar. Nu är det jag som får berätta om vad jag fördjupar mig i, och därmed ge lite syre till gruppen.
– En del av kurserna läser vi på Högskolan för lärande och kommunikation, tillsammans med studenter som läser fristående kurser. Det är otroligt lärorikt! Men kommer i kontakt med andra man annars inte skulle träffa, det märks under diskussionerna att vi har lite olika perspektiv, och det breddar mitt sätt att se.
Text och foto: Sofie Rotstedt